Ikaros, Erik Lindegren, 1954

Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.

det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg

tills de äntligen svingade sig upp från jorden.

Och hur alla klyftor som alltid klagat

efter sina broar i hans bröst

långsamt slöt sig, som ögonlock,

hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,

och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,

störtande som sång.

Sedan vidtog vindarnas labyrint, med dess blinda tjurar,

ljusrop och branter,

med dess hisnande andedräkt, som han länge

och mödosamt lärde sig parera,

tills den återigen steg, hans blick och hans flykt.

Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,

i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm...

stiger mot en allt klarare sol,

som blir allt svalare, allt kallare,

Uppåt mot sitt eget frusande blod och själarnas flyende vattenfall,

en innestängd i en vinande hiss,

en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt hägrande ytan:

fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,

virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,

störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan::

Verklighet störtad

                                utan verklighet född!

Dikten är en bergochdalbana för känslor. En dikt om en pojke som lämnar alla besvär bakom sig, för att finna en lycka stark nog att förvirra och missleda. Han är såpass upptagen av sin egen eufori att han inte ser farorna. När han sedan faller är han inte ens medveten om sitt eget fall. För att till sist födas på nytt i och med sin egen död. Kanske är det lärdomen till sist som segrar.

På lektionen i tisdags bjöds vi att bestämma vem av Medea, och Jasons ageranden i ett tidigt stadie av berättelsen vi skulle försvara. Medea hotar konungen, hans dotter, och Jason till livet; ett hemskt brott men med tanke på omständigheterna helt förståeligt. Medea är grovt sårad efter det att Jason avslöjat att han ska gifta sig med kungens dotter för att säkra sin framtid, ej av kärlek. Jason har såklart rätten att bestämma vem han vill gifta sig med. Hemskt att lämna kvinnan som offrat allt för honom i dyn - "Vem ska jag ty mig till? Min far kanhända, som jag förrådde när jag följde dig? Till Pelias' döttrar? Kanske öppna de sin famn för den som dödat deras fader? Så är det ställt. Där hemma hatas jag. Med dem, jag ej haft skäl att förorätta, kom jag i delo för att hjälpa dig" - men ändå moraliskt försvarsbart, det finns dock andra handlingar som Jason gjort sig skyldig till. Jason lämnar inte bara sin fru utan även sina söner, vilka hans skyldigheter att uppfostra och vårda är lika många som Medeas, detta ansvar vägrar han. "Jag behöver bistå dem jag har med dom som skola födas". Jason stödjer även kungens beslut att landsförvisa Medea, med barn. "Nå, därför skall du också härifrån.", med tanke på allt hon offrat för honom är det svårförståeligt. Jasons svek mot sin familj är omoraliskt, utan like med Medeas hot.

Den ovillige fundamentalisten

Jag läste för några dagar sedan boken "Den ovillige fundamentalisten" av Moshin Hamid. Jag läste igenom boken på ett flertal plan, för att förstå författarens, samhället han byggt upp, och karaktärernas ageranden.

Det första som imponerade mig med boken var författarens sätt att berätta historien: Att ge oss två historier i en historia - en låda i en låda - genom att låta huvudkaraktären berätta sin historia; om hur han från Princeton och ett liv i lyx lämnar Amerika för sitt hemland och demonstrationer mot USA. När han byter mellan den inre och den yttre lådan byter han även språk, från ett mer vardagligt till ett nästan obehagligt trevligt. Kanske beror språkändringen på kulturändringen som sker när han tänker på sig själv som New York bo, och när han tänker på sig själv som Pakistanie. En annan sak som imponerar mig är hur han lockar fram en i boken, genom att ge oss små delar av vad som kommer att hända på ett sådant retande sätt. Det som jag har tänkt mest på är dock alla tomrum han lämnar i berättelsen för läsaren att fylla: Hur hans motspelare (i den konversation som varar genom hela boken) inte har fått sina repliker nedskriva, att vi inte får veta ödet av den försvunna Erika han förälskat sig i, och inte heller hur historian slutar. Han lämnar boken öppen för våra egna tolkningar, detta är såklart respektfullt, men även irriterande då vi aldrig kan få en riktig punkt.

Efter att vi i klassen diskuterat boken fick jag dock upp ögonen för någon annat än det man kanske blickar mot först, inte en händelse i boken, inte heller skrivtekniken, utan valen av namn. Hans beskrivning av Amerika och Erika är så snarlik, hur de båda blickar tillbaka till en tid som har varit, och hur de efter 11 september attacken inte vill ha honom, utan något annat, Amerika vill istället ha den muslimfria, kristna värld som har varit, i Erikas fall är det Chris (vars betydelse betyder kristen) hon vill ha. Boken har flera exempel där namnen verkar vara noga utvalda: Huvudkaraktären som går igenom en hel del förändringar kulturellt och anseende heter Changez, väldigt likt det engelska ordet för förändring, "changes". Dessutom är VD:n för företaget Changez arbetar på något av en beskyddare, när han blir stressad, orolig eller mår dåligt, det nämns tillochmed flera gånger i texten att Jim (VD:n) tog honom under sina vingar. Passande nog betyder Jim "han beskyddar".

MITT EGET SPRÅK

(av Jil Mossaed)

Mitt språk är inte isens språk

mitt språk är öknens och eldens

mitt språk

är en viskning från starka rötter
som ger liv åt de stora träden i öknen

Min väska är fylld av opackade drifter

jag vet att skrämda kaniner springer där

för att färga snön röd av sitt blod

låt mig få gråta ibland på mitt eget språk

Jag, Jonathan, Joakim och Angus läste dikten "Mitt eget språk" av Jil Mossaed. Det tog ett tag innan man kunde se texten med klar blick, först behövde man se förbi ordens vanliga betydelsen och fylla dem med djupare mening. När jag läst dikten några gånger och samtalat med resten av min grupp såg jag dock, jag såg en man som längtade efter en annan kultur än den uppe i våra karga landskap. En man som vill få uttrycka den kultur han ärvt fritt. Något utanför dikten påverkade mig också till denna sammanfattning, författarens namn och beskrivning av en stark kultur i öknen, fick mig snabbt att dra ett förutfattat band till mellanöstern, som jag sedan hade svårt att släppa.

Allt som allt skulle jag beskriva dikten som personlig med ett mål, att väcka acceptans. Jag tänkte rad för rad beskriva min tolkning av diktens betydelse på ett inte riktigt lika djupt plan, utan ytligt rakt igenom.

MIN EGEN KULTUR

(en ytlig tolkning av Jil Mossaeds "Mitt eget språk")

Min kultur är inte samma som kulturen i nord

min kultur kommer från varmare platser

min kultur

är en stark kultur med ett starkt förflutet

som ger liv åt starka civilisationer i öknen

Det finns mycket jag inte kunnat göra som tynger ner mig

jag vet att det finns många som jag här, som behövt fly,

som förlorar sin kultur och byter ut den mot tårar

låt mig få uttrycka min sorg på mitt eget språk/med min egna kultur

You don't know me

Jag ser identitet som något flyktigt, och svårt att sätta fingret på. Vi vill gärna kategorisera allt för att försimpla, och därför ger vi personer personlighetsdrag, och ser det som deras starkaste byggstenar och vad de består av ner till ryggmärgen. Men hur kan man koppla en människa såpass starkt till ett drag som utan medvetenhet kommer skifta. Nu kan man fråga sig hur jag tänker, då alla defenitivt är annorlunda och följer mönster? Så här tänker jag: Se på  människans agerande som ett tärningsspel där människor till följd av miljö, bakgrund, humör, och situation, har fler av vissa nummer än andra på sin tärning, och varje nummer motsvarar ett agerande. Man kan såklart sätta stämplar på folk efter dem nummer de har flest av och därför störst chans att agera efter, men precis som ett tärningsspel kan allt vända snabbt och då bör man vara beredd att ändra sina redan bestämda åsikter om denna person. Tyvär byter vi sällan åsikter om människor vi redan har gett en personlighetsstämpel. Man skulle kunna tro detta berodde på ignorans, dock tror jag att våran föreställning över hur någon ska vara väger tyngst. Om vi skulle sätta folk vi tror vi känner i ett scenario skulle vi i vårt huvud ha en ganska klar men osann bild av vad deras olika ageranden skulle vara. "You could have just propped me up on the table like a mannequin, or a cardboard stand-up and paint me, paint me any face that you wanted me to be seen with."

Min sanning är dock att vi aldrig kommer kännna någon innan vi vet hur de tänker och känner, för agerandet är bara ett tärningskast, tankarna kommer och går alltid på samma sätt, i olika banor. "Things I've felt but I've never said." Därmed kommer vi aldrig känna någon då deras tankar är deras inte våra, och de kommer aldrig kunna leva upp till våra tankar då de är våra och inte deras. "You don't know me. You don't know me at all."

Jag valde Regina Spector och Ben Folds "You don't know me" för att den visar felet med att vi ger folk en identitet de inte kan leva upp till, istället för att låta de vara den de är nu i stunden. Vi kommer inte kunna sätta fingret på någons identitet, någonsin, det måste vi acceptera för samlevnad.